Idag stod det ju långpass på schemat och långt om länge tog jag mig ut. Det kändes helt okej till en början. Sen kom regnet som inte var något egentligt regn utan med en vattendimma. Den fick svetten att rinna rakt ner i ögonen och det sved rejält vill jag lova. Jag hade kollat ut en vändbana som jag tänkte kunde vara kul att springa som var lagom lång (ca 25 km). Första fem var helt okej. Asfalt visserligen men inte mycket bilar och en massa trevliga får som hejade på. Sen blev det värre en sträcka. En ganska vältrafikerad väg som visserligen hade gångbana halva vägen men totalt var den inte så lång. När jag svängde av den kom jag på en ny 70-väg. Det verkar som att det är 70 på alla vägar här ute. Jag har åkt den här vägen ganska många gånger fast nu var det längesen men jag trodde det inte skulle vara så långt som det var. Klockan gick jättelångsamt och jag trodde aldrig att jag skulle komma fram. Bilarna saktade ner när de passerade och när det fanns möjlighet gick de ut ganska långt. Kändes rätt gött. Hade med mig två småflaskor med vatten (trodde det skulle räcka med tanke på att det inte var så jättevarmt ute) och den ena försvann lagom till att jag hade nått min vändplats.
På vändplatsen passade jag på att stretcha. Mitt knä, eller rättare sagt min lårmuskel, hade börjat säga ifrån lite grann. När jag stretchat klart och började springa igen kändes det bra men det tog inte många meter innan det var lika illa, om inte värre, igen. Jag gick ganska mycket och bilarna kändes närmre och det kändes som de körde fortare än innan. Innan jag kom ut till stora vägen igen, efter att ha gått och sprungit om vartannat, var min andra vattenflaska tom. Då hade jag en fjärdedel av vägen kvar. Orkade inte springa in till något hus för att be om påfyllning heller; tyckte de låg så långt från vägen. Passerade ett café efter ytterliggare två kilometer och fick ändan av vagnen och bad om påfyllning. Den ena svepte jag på en gång och den andra tog slut ca en kilometer hemifrån. När jag kom hem kändes det så fruktansvärt dåligt men inte som att det var något att lipa över. Irrade en stund till jag fått planen klar för resten av dagen. Då kändes det bättre.
Nu känner jag mig stel så jag vet inte hur jag ska ta mig upp imorgon. Måste sätta fart tidigt för en kompis kommer förbi och då blir det bad och förhoppningsvis sol. Jag laddade om med en massa pasta, pesto och prosciutto. Så jäkla gott! Nu blir det sängen.
Bra jobbat att ta sig hem hela vägen ändå tycker jag! Hoppas peston höjde humöret också :)
SvaraRaderaHade inte så många val. Även om jag hade tagit med mig mobilen så hade jag inte haft någon att ringa. Det är kämpigt att vara ensam på landet. ;)
SvaraRaderaPeston gjorde min dag!