Igår när det var tokvarmt och det kröp i mina ben fanns det bara en sak att göra; springa! Jag lurade med mig sambon till Skatås och till milspåret. Han har aldrig sprungit så långt så det var ju en utmaning i sig att övertala honom. Trodde jag! Det gick jättelätt, muha!
Tråkigt nog var det varmt och kvavt i skogen. Ingen svalkande vind där inte. Jag tyckte det var skitjobbigt och sinkade honom istället för tvärtom. Sen sprang vi fel på slutet och kortade banan med en kilometer eller nåt. Hur lyckas man?! Mycket irriterande. Nu sprang vi inte riktigt hela vägen men jag brukar tycka att nya sträckor är jobbiga; jag har ju ingen koll på vad som komma skall. Snart tror jag nog att jag kan den dock. Mina ben ska få känna på backar ordentligt. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar