Vaknade nio i morse och hade känningar vid knät. Förbannade mig själv för att jag inte tagit hand om mitt lår ordentligt och lovade mig själv en smärtsam massage och en massa stretch. Promenaden till brevlådan kändes inte rolig men solen bländade mig åtminstone. Hade det regnat hade jag nog tyckt ännu mer synd om mig själv. Tiden rann iväg och snart stod min kompis på parkeringen utanför, utan att jag varken stretchat eller masserat. Vi tog oss ner till havet och det kändes inte så jättemycket i knät som det gjort tidigare. Tyvärr var vattnet fyllt av brännmaneter (västkustens enda nackdel) så det blev inget badande där. Vi låg på klipporna och solade och pratade bort tiden istället. Badet fick vänta till vi kom tillbak till huset där det finns en pool. Vi larvade oss och blev som två barn igen, skitkul! Blev aningens seg av allt badande och av solen så det blev inte så mycket aktivitet efter det men en lätt promenad och lite "bergsklättring" hann vi med.
Så ingen löpning idag. Jag har nu, långt om länge, fått stretcha och masserat min lårmuskel. Smärtsamt! Att man kan vara så öm. Det här är satan alltså. Tisdag: 2 lätta distanspass á 10 km. Koordinationslopp efter första och styrka efter andra. Inget av detta har blivit av. Inte ens styrkan och jag är inte det minsta sugen på att ta tag i det nu. Vill bara lägga mig, vakna med en smärtfri lårmuskel och ta nya tag. Frågan är hur jag ska göra imorgon; skjuta tisdagens pass till onsdag eller hoppa över tisdagens pass och köra onsdagspasset?
Och jag som var rädd för att få hälseneinflammation av att springa på asfalt.. Silly me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar