Alltid lite mer

Jag tänkte att lite backe är ju alltid bra att köra en sån här fin måndag knappa två veckor innan lidingöloppet. Uppvärmingsjoggen till backen kändes skitkonstigt. Fick inte in något flow alls. Funderade på om benen inte var återhämtade från lördagens två mil. Har ju visserligen inte känt av det alls men man vet ju aldrig. Kom i alla fall fram till backen och blickade uppåt. Kände mig redan då illamående. Bestämde mig för att springa så långt jag kunde och sen gå upp till "toppen" (längst upp är det lite knixigt så jag sprang så långt jag kunde rakt fram). Där uppe skulle jag vila 30 sekunder och sen springa ner igen. Det är en jäkligt brant backe så jag hade inte vågat springa på om det inte vore för de tre avstickarna bredvid backen. Där kunde jag, likt slalom, ta ut svängarna utan att behöva vara rädd för att ramla.

In the mood, NOT

Efter en vända var trodde jag inte att jag skulle klara alla fem som jag hade planerat. Turligt nog körde jag på. Jag började gå längre och längre ner i backen för varje intervall. Näst sista kämpade jag mig upp lite längre och kämpade mot mjölksyran i benen. Kändes hemskt. Sprang ner och pustade ut en minut. När jag sedan började springa upp igen kändes det som benen skulle ge upp redan efter fem meter. Siktade in mig på en lyktstolpe och jag var förbi den satte jag sikte på nästa. Sen var det bara toppen kvar och jag tog i ännu mer med armarna och piskade benen än en gång. Så en gång av fem kom jag ända upp och det var på sista! Jag var dock för trött för att bli svinförbannad på mig själv. Stod dubbelvikt en minut innan det var dags att springa nedför och sen hem igen. Kom precis hem i tid för Biggest Loser Sverige. Grymt bra start på veckan!

Hoppas jag inte ångrar detta imorgon. Träningsvärk är inte min grej riktigt och det funkar definitivt inte med armyträning. Varför kan jag inte ge allt på en gång och varför kan jag inte tänka efter före?

Svettig och lite nöjd ändå