Var härligt måndagstrött när jag kom hem från jobbet. Det innebär att jag var riktigt grinig och på mitt allra sämsta humör. Inser att det kan ha varit tårtan som vi fick på jobbet. Tryckte i mig en banan innan jag gick hem men den räddade tydligen inte situationen alls. Jorå, riktigt bra uppladdad var jag. Tryckte gasen i botten och landade i skatås lite senare än jag planerat. Ingen fara på taket men lite tidspress hade jag ändå. Hade siktat in mig på den "flacka" åttan. Tyvärr var den inte så flack som jag vill minnas men det flöt på rätt bra ändå. Jag var åtminstone svettig och uppvärmd lagom till den riktiga träningen. Myggen drogs till mig som bin till honung. Kändes fint att vara älskad.
Det var mest fokus på teknik och styrka i dagens pass. Jag tycker faktiskt riktigt synd om mig själv redan nu. Jag tror att det blir att ringa min chef imorgon och säga att jag inte kan ta mig ur sängen på grund av all träningsvärk. Jorå, benen fick jobba på bra. Mina axlar som är en av mina svagaste punkter kommer inte direkt tacka mig heller. Nog för att de behöver tränas ordentligt men de kommer gråta. På tal om att gråta så var jag helt färdig och beredd att lägga mig ner och dö när Andrea kläcker en braiga idéen att vi ska göra 20 burpees. Det här är efter finalen som verkligen tog knäcken på mig. Just då ville jag bara kasta mig i gräset och gråta. Självklart gjorde jag inte det. Jag gjorde så klart alla på tå! Nu kanske jag inte gjorde riktigt 20 och upphoppen var inte det mest spänstiga man sett men jag gjorde det.
Idag blev det mycket pustande. En del skrik. Lite gräsätande. Ett jävla massa mygg. En del panikkänslor. Mycket peppning (tack Madde, Mela och alla ni andra!). Tack som fan.
Tack själv! Som fan. Du var min hjälte för kvällen!
SvaraRadera